2018

Om att belysa det som inte syns

Förmodligen så kommer jag kanske aldrig någonsin att ha en vardag bestående av en heltidstjänst. Kanske låter det lite tidigt att säga som tjugofemåring, men de finns en rätt klar bakgrund till det hela. Ett flertal år av något som inte gett en enda synlig skada och därför heller inte ansetts vara tillräckligt allvarligt. Men min strävan är inte och har aldrig heller aldrig varit att få det att synas, att få det att se allvarligt ut. Men i den oförståelse som råder kring de osynliga sjuka så har det skapats en strävan i att försöka att bevisa det som inte syns. Det inte för uppmärksamhetens skull, inte för att någon ska vara ledsen för min skull. Jag är inte ledsen, inte på de sättet i alla fall. Jag har just bara valt att vara öppen, valt att dela med mig och valt att belysa det som inte syns. Just för att jag tror att sannningen om livets baksida kan bli en nyckel till välmående, förståelse och respekt.

Den nuvarande sjukskrivningen har nu i dagarna precis passerat året och för dig som undrar så mår jag också bättre. Bättre fast med vetskapen om att det är något som förstört delar av mig, att jag blivit lite skadad kanske för resten av mitt liv. Kanske kan det tolkas som att jag skulle vara deppig, att jag upplevs negativ. Så är inte fallet, jag ser den insikten som ett viktigt verktyg för att kunna bygga upp något hållbart. Något som jag både vill och förmodligen skall kunna hantera. Tillvaron kommer inte att bjuda mig på den enkelhet jag tidigare kunnat uppleva i livet, men jag har ett annat fokus. Ett fokus som handlar om att varje dag bli lite bättre på att hantera hur min tillvaro ser ut här och nu. Ett fokus som med stor sannolikhet kommer bidra till att göra min tillvaro väldigt fin ändå.

/ Madelene – fordinegenskull

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *