2018, Blogg

Sexton år gammal, då fick jag en lärdom som kom att sätta prägel för mina kommande ungdomsår

Där någonstans i sextonårs åldern kom jag att i följd av en händelse bestämma mig för att sätta på mig en mask för att aldrig igen riskera en utskällning för att jag råkade uttrycka något som inte var acceptabelt. Ledsen var tydligen inte okej, det var i alla fall det budskapet som jag blev förmedlad till mitt sextonåriga jag. Idag vet jag bättre, idaf vet jag att ledsen är okej. 

Om vi går tillbaka till början av september för snart nio år sedan så hamnar vi ganska precis i händelsen som kom att ge utlopp för en rad av konsekvenser. Jag hade någon vecka tidigare gjort den där flytten till min nya stad, till Sundsvall. Jag trivdes som fisken i vattnet, men tröttheten gick att undkomma. De handlade inte om sömnbrist, näringsbrist eller vätskebrist. Det handlade om förändringar. Det var en ny stad, ett nytt lag, en ny skola, nya vänner, en massa träning och en egen lägenhet. Den första tiden var hektisk, omställningen enorm och tröttheten var med mig i varje steg jag tog. Hur som helst så åkte jag den där helgen i september iväg till Mohed, jag hade några matcher kvar med mitt lag hemma i Jämtland. Jag längtade efter mitt kära lag och framför allt mina två systrar. Men så var de ju den där tröttheten, jag visste knappt vad själv hette när jag blev upphämtad av bussen för att åka ner till Mohed. 

Precis som vanligt den säsongen så startade jag matchen antingen som ytter eller ytterback, jag minns inte riktigt. Det jag kommer ihåg är att jag i ett ganska tidigt skede av matchen sa att jag var tvungen att byta, något som under mina tidigare sexton år aldrig hänt. Efter långa minuter hit å dit så får jag äntligen byta och jag hinner inte mer än att kliva av planen för än jag totalt bryter ihop och det med en överflöd av känslor och en icke hanterbar trötthet. Men trots att jag bryter ihop precis då jag stegat av planen så har jag sekunden innan redan hunnit få skäll och diverse kommentarer. Jag fick inte vara ledsen, jag fick inte vara helt slut, jag fick inte göra en dålig prestation och att jag grät var nästan de värsta av allt. Jag borde ha vetat bättre, betett mig annorlunda och inte uttryckt ett enda ord av de känslor jag bar på. Om jag inte kunde det, om de var de här jag visade då var det tydligen lika bra att jag flyttade hem till Jämtland igen. 

Om jag bara vetat bättre då, då hade jag när jag bröt ihop aldrig accepterat vad jag möttes utav. Om jag redan som barn bara hade fått läst inlägget till mitt trettonåriga jag, då hade jag aldrig bestämt mig för att ta på mig den där masken. 

/Madelene – fordinegenskull 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *