Tankar hit och dit

Jag en i mängden, en av alldeles för många.

Ja jag skrattar, jag ler och jag påvisar framsteg men jag är inte ens i närheten av kapabel till att kliva ut i arbetslivet. Kanske borde jag inte le, inte skratta och kanske borde jag pröva dölja mina framsteg efter som att den där ”professionella” vården i vårt svenska samhälle i annat fall menar att jag borde vara kapabel till att kliva ut i arbetslivet och redan imorgon stå som arbetssökande. Det är ungefär som att säga till någon med ett brutet ben att hen efter halva läkningstiden skulle vara kapabel till att gå ut och springa ett marathon. Eftersom att hen har mindre värk och efter som att hen påvisar framsteg.

Och visst fan kan jag söka jobb imorgon och visst kan hen med benet pröva att ge sig ut på den där marathon distansen. Men sen då?
I mitt fall då är jag förmodligen inom en kort tid där igen på hälsocentralen hos en ny läkare och hysteriskt gråtande för att jag inte kan hantera min tillvaro. Och det inte för att jag inte tror på mig själv, men för att jag känner mig själv. För att jag gått igenom de här förut och för att jag vet med ärlighet att jag inte är frisk ännu, att jag inte är redo för det där arbetslivet. Det är så mycket som ska falla på plats, sånt som är så mycket viktigare än att skynda ut i arbetslivet.

Nu är det så att min läkare trots detta gav mig en sjukskrivning till och med femtonde april, vad försäkringskassan beslutar om det vet jag inte ännu. Hon var snabb med att nämna att det till sommaren har gått ett år av min sjukskrivning. Att om försäkringskassan nu godkänner det nya intyget så kommer de med stor sannolikhet till sommaren att neka dig ersättning. För då har jag tydligen varit sjuk för länge, då borde jag tydligen vara redo för att återigen kliva ut i arbetslivet. Men jag skiter faktiskt i om de gått två veckor, sex månader, ett år eller två år. Det jag bryr mig om och det som spelar någon roll för mig i det här sammanhanget det är mitt tillstånd och välmående, inte svenskt icke fungerande system.

Och varför skriver jag det här?
Jo för att jag som sagt är en i mängden, en av så otroligt många i vårt svenska samhälle.

/ Madelene – fordinegenskull

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *