Blogg

skulle jag nitton år gammal dö?

På onsdag är det fem hela år sedan jag tillsammans med min mamma låste dörren i Sundsvall för att åka hem till Jämtland. Skillnaden den onsdagen var att jag för sista gången lämnade den lägenheten, jag skulle aldrig mer tillbaka dit. Jag åkte hem till Jämtland för att flytta hem till byn där jag växt upp.

Jag var nitton år gammal då den där dagen för fem år sedan och jag hade bott hemifrån i 3,5 år och klarat en vardag som barn på egenhand. Men där nitton år gammal så kunde jag inte riktigt hantera min tillvaro och mitt liv. Det var som att jag tappat förmågan att ta hand om mig själv och plötsligt var jag som liten på nytt.

Jag gick från att se ut att leva en helt vanlig vardag till att plötsligt förbjudas att göra allt det där som hör vardagen till. Plötsligt stod jag där drabbad av något som gav mig en diagnos. Mitt liv föll då inom ramen för den psykiska sjukdomen anorexia och jag blev flertalet gånger tillsagd att det inte längre fanns några alternativ, det var livet eller anorexi. Det var livet eller döden helt enkelt och egentligen är valet självklart. Men det var inte riktigt så där och då. För där och då var jag fast, livrädd att för dö och livrädd för att leva.

Skulle jag nitton år gammal dö? Det var det dom sa, att min kropp inte skulle orka om jag inte började ändra mitt beteende snarast möjligt. Så samtidigt som jag var livrädd för att aldrig vakna igen så var jag kanske ännu räddare för att göra allt det där som krävdes för livet. Och plötsligt mådde jag kanske ännu sämre än någonsin för att någon eller några kom att lägga sig i mitt liv. Jag hade ju skapat en vardag, en vardag med det som tydligen hade den där benämningen anorexia. Nu skulle även den vardagen komma att rasera och vem skulle jag vara om jag inte spelade fotboll eller om jag inte hade anorexi?

Där började en resa som vidare tagit mig igenom år av helvete, men också stunder som varit väldigt fina. Jag är inne på ett annat kapitel nu, ett kapitel som jag hoppas ska få samma slut som anorexin fick. Att jag vinner!

/Madelene – fordinegenskull

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *