Blogg

”psykisk cancer”

Det är svårt att förklara när ord inte räcker till och jag tror som att jag lite gett upp den där delen som handlar om att just försöka sig på att förklara. Och det inte för att jag begär att folk i min omgivning borde förstå, men för att jag inte finner någon rättvis beskrivning av jävelskapet som härjar i mitt eget huvud. Det finns varken ord eller uttryck för att kunna förmedla hur plågsamt det är att dagligen leva med vad jag kallar en ”psykisk cancer”.

Men det går.. det gör uppenbarligen det.

Just för att det bara måste gå, det finns liksom inga alternativ. Men mitt i det här så går det ju i själva verket egentligen inte.

För att det här är inte hållbart och det är inte det jag kallar livet. Det här är inte jag.

Ibland känns det som att jag sitter och berättar om något jag läst eller sätt på film, som att det är någon annans liv jag försöker förmedla. Någon annans liv som jag berättar om medan jag själv lever det där livet som jag hade sätt framför mig. Inget extra, inget anmärkningsvärt utan bara det där jävligt friska livet. För det var just det som jag skulle leva efter min anorexi, efter att jag lagt fotbollsskorna på hyllan. Anorexin är långt borta och skorna står på hyllan problemet är bara frånvaron från det där som skulle vara så friskt. För jag accepterade väldigt väldigt snabbt att livet inte skulle komma att bli vad jag hade tänkt mig. Jag accepterade att drömmen om a-landslaget fick stanna på några flicklandskamper och jag accepterade att jag var tvungen att tänka om.

En ny tid skulle börja, ett nytt kapitel skulle skrivas. Ett kapitel utan ”fotbollsmadde”, ett kapitel genom anorexin till det friska. Anorexins kapitel tog relativt snabbt slut, men kapitlet om det friska har ännu inte blivit så långt, det sjuka var tydligen inte färdigskrivet. Det är där jag befinner mig och ett kapitel kan inte vara för evigt. Med det vill jag säga att ”min tid kommer”.

 

/Madelene – fordinegenskull

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *