Blogg

Jag skulle lika gärna kunna varit drogmissbrukare

Jag skulle lika gärna kunnat varit drogmissbrukare och jag skulle lika gärna återigen kunna vara sjuk i anorexi. Men jag är inte drogmissbrukare och inte heller sjuk i anorexi för den delen. Jag är drabbad av något annat inom den där psykiskt sjuka ramen. Något som för mig slagit än hårdare än vad den anorektiska världen gjorde.

Trots att jag mår sämre idag än vad jag gjorde i min anorexi och trots att jag ibland uttrycker att jag hellre vore sjuk i anorexi än sjuk i det här så finns det en vetskap hos mig som trots det sjuka gör mig rätt så tacksam. Tacksam för att mitt hjärta fortfarande slår. För jag vet ju, att anorexin den dödar och jag tror inte att min kropp hade pallat efter som att mitt psykiska tillstånd är sämre idag än i min anorexi. I anorexin så hade förmodligen mitt nuvarande psykiska tillstånd tagit mig till en nivå där mitt fysiska tillstånd skulle vara så pass kritiskt att mitt hjärta inte slog idag. Jag tror alltså att jag jag vid det här laget inte vore vid liv om fallet hade varit så att det här var anorexi.

Kanske kan man med dom här orden på något sätt iallafall få en bild eller kanske en känsla av hur jävligt det osynliga kan vara. För osynligt det är det och jag kan bara relatera till hur de flesta av mina dagar ser ut. För att nämna någon så kan vi ta torsdagen och då jag gick och tränade på kvällskvisten och det efter en helt okej dag. Vilket i mitt fall för tillfället innebär en frånvaro av ångestattacker, en frånvaro av gråt och en frånvaro av alla dom där tvången. Träningen gick också bra och jag som alltid bara älskat konditionsträning har även nu fått upp ögonen för det som har med styrketräning att göra. Då jag varit halvsjuk på senaste och inte känt mig helt hundra rent fysiskt så var de precis ett sånt styrketräningspass som stod på gårdagens träningsschema. Där på gymet så kan jag tänka mig att jag såg ut som vem som helst. En glad tjej som tränade sitt pass för att sedan kanske gå hem, gå till jobb eller vad de än kan vara. Och ja jag log, det gör jag oftast när jag befinner mig där. Jag tyckte träningen var kul, vilket jag också nio av tio gånger tycker. Men de finns något annat inom mig, något som tar bort mitt riktiga jag och får mig att må sådär dåligt psykiskt. Något jag inte kan styra över och något jag själv inte begriper mig på. Och så är det hela tiden. Hela tiden. Hur som helst så gick jag hem efter träningen och klockan var närmare åtta när jag satt mig ner för att inta en något sen middag. Det som var kvar innan jag äntligen skulle få krypa ner i sängen var en dusch. Men som de flesta andra dagarna och även denna kväll så fastnar jag någonstans mitt i alla dom där känslorna, dom där tankarna, den där ångesten och alla dom där tvången. Jag gick och la mig halv fyra den ”kvällen” utan att veta hur klockan lyckades bli halv fyra. Jag som bara skulle ta en dusch och sedan gå och lägga mig, men att vara psykiskt sjuk ställer som till även det där mest simpla. Det där som i ett friskt liv inte ens är något vi tänker på.

/ Madelene – fordinegenskull

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *