Blogg

rösten som dök upp som ett brev på posten efter att anorexin dött ut.

Femton veckor har nu gått sedan min tredje sjukskrivning blev ett faktum. Och det får mig att undra vart tiden egentligen tar vägen. Jag kan liksom inte begripa att det är fyra månader som snart passerat, att vi åter igen går mot vinter, mot jul och mot ett nytt år. Det dröjer heller inte länge för än vi återigen börjar prata sommar och semesterplaner. Tiden som sagt, något jag aldrig kommer begripa mig på.

Och när jag ändå är inne på det här med tiden så kom jag att tänka på hösten 2012, den hösten som ger mig rysningar. Hösten som jag än idag inte begriper hur jag tog mig levande ur. Det var nog då som mitt tillstånd på fullaste allvar började bli väldigt kritiskt, men jag visste inte det då. För jag hade vant mig, men bara gör det. Men jag har också av den erfarenheten blivit betydligt klokare idag än för fem år sedan. Vänj dig inte vid ett hjärta som knappt orkar slå, ett hjärta som gör ont, en puls som knappt går att känna, ett illamående som inte går över, en svimningskänsla som ständigt finns där eller en kropp som ständigt fryser. Kroppen är fantastisk, men de kommer även en dag då den inte orkar mer. Tack och lov så vann jag över rösten som ställde till allt de där, rösten som höll på att få mina organ att sluta fungera.

Efter som att jag kunde överleva det, bli frisk från det så är jag övertygad om att jag också kan överleva och bli frisk från rösten som dök upp som ett brev på posten efter att anorexin dött ut.

/ Madelene – fordinegenskull

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *