Blogg

att bara bara få vara


Hon på bilden där hon älskade livet väldigt väldigt mycket och det var mest bara glädje av alltihop. Hon såg fram emot att växa, ta studenten och att en dag få bli vuxen. Hon på bilden där det är jag, helt ovetandes om vad som väntade bakom allt det där som hon längtade efter.

För det var inte det här som jag såg framför mig, det var inte såhär det skulle vara. Men någonstans på vägen smög sig sakta dom psykiska sjukdomarna på och satte stopp för mina förhoppningar och för mina barndomsdrömmar.
Som jag tror jag nämt så har jag funnit mig rätt så bra i att det inte alls blev som jag hade tänkt mig och jag vet att jag fortfarande utåt sett i sociala sammanhang beskrivs som den där glada tjejen med massor av energi. Som jag också är helt öppen med så döljer det sig dock något annat bakom det. Men mitt leende och den energin är ändå de som i kombination med mina närmaste fortfarande håller mig vid liv. I det här så ska jag inte heller hymla om att de faktiskt finns stunder då allt bara kommer över mig och jag grips lite smått av panik. Eller kanske ganska mycket panik. Det har ju blivit en vardag, mitt ”vuxenliv” har ännu inte varit på riktigt. Det jag längtar allra mest efter är att kunna stå på egna ben, att kunna gå till jobbet på morgonen, att tjäna mina egna pengar och att bara bara få vara.

/ Madelene – fordinegenskull

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *