Blogg

en överdrivet hög prestationsångest

Hösten för åtta år sedan var min första höst i Sundsvall. Sedan dess har just hösten för mig alltid varit förknippad med Sundsvall. Den friska luften, dom mörka kvällarna och känslan i det, det skriker liksom ”Sundsvall”.

Jag har ju alltid pratat om att jag älskade det livet och ja det gjorde jag. Fast nog bara bitvis. Åren i Sundsvall har både lärt och givit mig otroligt mycket. Upplevelser jag bara kunde drömma om och nya bekantskaper som var helt fantastiska. Men redan där den där första hösten för åtta år sedan tror hade en hel tendenser av det som jag genomgått de senaste åren. Det började nog långt tidigare än vad jag vågat acceptera, långt tidigare än vad jag vågat ana. Jag har nog varit sjuk långt innan den där anorektiska sjukdomen klev fram 2012.
Och det var nog heller inte alltid så kul som jag tyckte mig påstå. För att en överdrivet hög prestationsångest har följt mig sedan dess att jag kom upp i 12-13 års åldern. Den prestationsångesten var nog det som till slut gick över gränsen.
Jag har spelat i flicklandslaget, jag har spelat mot allsvenskt motstånd och i hög division. Men glädjen togs allt för ofta bort. Glädjen var sällan i närheten av prestationsångestens nivå. Jag ville oftast att det skulle vara över och att ha match en söndag det var min stora fasa. Då var hela helgen förstörd. Att åka iväg på landslagsuppdrag var häftigt i sig, men jag ville alltid bara hem. Jag tränade fotboll om kring 10 gånger i veckan dom där tre åren i Sundsvall. Varje träning var jag livrädd för att göra fel, så rädd att jag vissa gånger tränade med gråten i halsen. Som sagt jag var nog lite sjuk redan då..

/ Madelene – fordinegenskull

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *