Blogg

Pain is real. But so is hope.

I onsdagskväll efter ett träningspass med min syster Suzette så kom jag hem för att ta en dusch, lite fika och sen gå och lägga mig. Men jag mådde inte så himla bra när jag gick ifrån träningen den kvällen och nu syftar jag till det fysiska denna gång. Jag hade känt mig något lustig några dagar och lagt märkte till att jag varit svullen på foten/benet och att de fanns ett sår/blåsa där. Något mer brydde jag mig inte om det och körde på som vanligt. Men som sagt i onsdagskväll såg foten inte alls bra ut och jag mådde riktigt dåligt. Det slutade med ett besök på akuten, men jag kom hem samma kväll och det gick ändå bra. Det var en infektion och med antibiotika så ska det förhoppningsvis ordna till sig.

Men det där bryr jag mig faktiskt inte så himla mycket om, det hände något annat den där onsdagkvällen som för mig tog betydligt mer uppmärksamhet. Något positiv, en känsla av något annorlunda. Jag vet inte alls var den kom ifrån, men en känsla av en vändpunkt infann sig i mig. En vändpunkt som i det här fallet innebar att det känns som att den värsta perioden av den psykiska sjukdomen börjar lägga sig. Jag har sedan i onsdags fått lite mer ro, lite mindre ångest, lite mindre tvång och mycket större hopp. Vägen är ju för jävla lång tillbaka till det friska men den där känslan som jag burit med mig sen i onsdags, den känslan ska jag fortsätta bära med mig. Stegen till mitt mål, till det friska dom är oroligt många. Men varje steg i rätt riktning är betydelsefullt och där var ett.

/ Madelene – fordinegenskull

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *