Blogg

Den där psykiatrin – platsen som inte förändrats

I fredags tog jag emot det där samtalet som jag väntande. En sjuksköterska från psykiatrimottagningen hade en läkartid att erbjuda mig och jag tackade trots mina erfarenheter från psykiatrin ja till läkartiden. Jag frågade vad det skulle innebära och de skulle vara någon form av bedömningsamtal, merän så visst jag inte när jag igår promenerade ner för att ännu en gång kliva in genom psykiatrins dörrar. Nu hade jag önskat att fortsättningen av inlägget skulle handla om att jag fått positiva besked, att psykiatrin visat sig från en vettig sida och att jag skulle gå där ifrån med en plan som på något sätt skulle ge mig lite hopp i det här.
MEN det är psykiatrin vi pratar om, den där platsen som jag för något år sedan låg inne på. Den där platsen som jag blev mer kränkt på än någonsin. Den platsen har inte förändrats, min åsikt om det stället är desamma idag som när jag tog mina grejor och gick därifrån senast.

Medvetenheten råder det inget tvivel om, jag vet mycket väl om att jag har psykiska problem, att det som försiggår i mig och i mitt beteende är sjukt. Jag lever för tillfället med en psykisk sjukdom och med en insikt i att jag inte fixar processen att bli frisk på egenhand. För jag vet vad som krävs, men är för sjuk för att rätta till det med mina egna resurser.

Min vakna tid kanske sisådär 18 timmar per dygn tillägnas i princip till ångest, tvångstankar och tvångshandlingar. Däremellan äter och tränar jag. När jag slår upp ögonen på morgonen så råder det ständigt en beslutsångest om att stiga upp eller inte. För när jag väl stigit upp då vet jag vad som väntar. I det här psykiskt sjuka så har jag också en mage som krånglar dagligen, ibland tar jag mig knappt utanför dörren.

Ett samtal i veckan på 45 minuter och lite medicin på det, det är tydligen det som dom på psykiatrin valde att erbjuda mig. Jag förklarade gång på gång att jag mår sämre än så, att jag är sjukare än så och att den hjälpen inte räcker. För vad dom 45 minuterna kommer innehålla det vet jag redan och sen kommer dom tycka att jag ska gå hem och pröva på egenhand. Återigen förklarade jag att jag redan vet, men att det är för tufft. Att jag inte klarar det, att jag behöver mer stöd än så.
Men 45 minuter i veckan och medicin var det som dom hade att erbjuda, trots min vädjan om något mer. Om något annorlunda. Inte nog med det, det fanns ingen tid förrän om kanske en månad eller två.

Som sagt min åsikt om psykiatrin.

/ Madelene – fordinegenskull

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *