Blogg

Jag på det här sättet är inte hållbart

För att jag lever i en mardröm och jag vant mig vid det. Jag har byggt något som på något vänster dag efter dag håller mig vid liv. Men jag trött på att hållas vid liv, jag är trött på på att kliva upp varje morgon med ångest och trött på att varje kväll somna med ångest. För att hela jag är ångest. Det spelar liksom ingen roll längre och dom där strategierna för att dagligen orka fightas, dom strategierna är snart inte tillräckliga. Dom strategierna är snart inte hållbara, jag på det här sättet är inte hållbart.

Vad jag än har framför mig, så grips jag av panik. Men jag längtar inte heller till att gå och lägga mig om kvällarna, för att inte ens det är ro. Inte ens då får jag slappna av, de går bara inte.

Hur som helst, dagarna går och mitt tillstånd blir väl kanske bara allvarligare och allvarligare. Men som sagt det syns inte och jag är fortfarande hon som på frågan ”vill du dö?”
Svarar att jag bara bara vill leva. Så kanske inte försäkringskassan ger dig möjlighet till ersättning, dom kommer förmodligen tycka att du ska pröva komma ut i arbetslivet så snart som möjligt.

Jag fick i alla fall träffa en läkare som verkande förstå allvaret i hela, en läkare som verkar vilja hjälpa mig. Den här gången på riktigt. Jag bara hoppas att försäkringskassan kan visa sig från en vettig sida. Det återstår som sagt att se. Läkaren sjukskrev mig tom 22 oktober till att börja med och skulle höra av sig till mig i början på veckan efter att ha pratat med sina kollegor.

Men jag kryper snart ur mitt egna skinn, för att jag på riktigt inte orkar mer. För att jag på riktigt inombords är helt jävla knäckt. Ändå så kommer jag att stå ut en timma till, en dag till, en vecka till osv osv. För att jag hoppas ju ändå någonstans att allt dåligt har något gott med sig. Att det på något sätt innefattar att jag en dag återigen ska få vara jag. Jag på riktigt.

/ Madelene – fordinegenskull

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *