Blogg

The worst kind of sad is not being able to explain why

Men jag håller på att gå under, ändå kanske de ser ut som att jag lever ett rätt så ”vanligt” liv. Att jag är okej och att jag bara är sjukskriven för en kortid, för att det blev för mycket.

För jag ler och skrattar när jag träffar dig på gymet, jag kan prata öppet utan att falla i gråt, jag sover hyfsat om nätterna och jag kliver upp varje morgon. Men de där är det lilla du ser och mitt liv är inte vad du ser. Om de vore vad du såg, då vore jag tacksam. Om de vore vad du såg då vore jag i princip frisk. Men nu är det inte vad du ser och jag sjuk. Psykiskt sjuk.

Hur jag än försöker förklara och hur jag är vrider och vänder på det så finner jag inga ord. Det låter bara så mesigt, så simpelt och så konstigt. Inte på något sätt ger orden jag får fram ett rättvis beskrivning av världskriget i mitt egna liv. För mitt liv är ett krig, ett inbördeskrig. Det tar som aldrig slut, det blir bara större och större.

Men hur som helst imorgon ska jag återigen träffa läkaren och jag ska göra mitt yttersta för att på det tydligaste sättet förklara vad som försiggår i mitt huvud. För jag vet inte hur jag överlever en dag till, hur jag ska stå ut de kommande sekunderna, minuterna och dagarna. Det kan inte vara det här som kallas livet och jag hoppas att jag en dag får en ny chans. En möjlighet till att bygga det som den psykiska ohälsan tagit ifrån mig.

/ Madelene – fordinegenskull

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *