Blogg

Jag vill berätta att man klarar sig.

Kanske började det redan där första året på gymnasiet, när jag var 16 år gammal. 16 år gammal och med en ständig röst i huvudet som påminde mig om att jag inte var värd något om jag inte tog den där plasten i A-laget, den där plasten i startelvan. Kanske var det redan då som den där anorektiska rösten började smyga sig på.

Men 16 år gammal så tog jag den där platsen i A-laget, i startelvan och gjorde det väl ändå ganska så bra, kan jag erkänna såhär i efterhand. Första året i Sundsvall gick väl över förväntan om jag säger så, men det var något i mig som ändå inte stämde. Någonting som kändes olustigt, någonting som gjorde att jag omedvetet började var väldigt dum mot mig själv. Försäsongen in för min andra säsong i Sundsvallströjan då satt jag faktiskt på läktaren. På läktaren och såg på när mina lagkamrater gjorde sig redo för vad som väntade. Nu var jag ännu mindre värd, nu kunde jag omöjligt prestera och den där platsen i startelvan den kändes bara övermäktig. På något sätt så började jag behandla mig själv lite bättre för varje dag som passerad och sakta men säkert så fick jag återigen tillåtelse att till viss del vara med ute på fotbollsplanen. Jag hade en månad på mig, en månad att ta den där vänsterbacksplatsen. Det var bråttom och om jag på något sätt skulle nå den där plasten i startelvan, då visste jag vad som gällde. Det var bara att stoppa maten i munnen och svälja. Vilket jag också gjorde, jag gick ut och gjorde mitt livs säsong de året.

Men det var ju någonting som fortfarande då inte stämde, någonting i mig som inte var sådär bra som det såg ut att vara. Jag hade alltså gått två av mina tre år på gymnasiet, spelat två säsonger i sundsvallströjan. Jag skulle gå min sista termin på gymnasiet, jag skulle ta studenten, vi skulle gå upp till allsvenskan och jag skulle fortsätta min dröm.

Och så vändes livet upp och ned.

MEN..

Jag vill berätta att man klarar sig.

Att man tror att man ska dö, men man överlever. Allting går, på något konstigt så går det till slut.

/ Madelene -fordinegenskull

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *