Blogg

THE ONLY TIME YOU SHOULD EVER LOOK BACK, IS TO SEE HOW FAR YOU HAVE COME

Förra sommaren sprang jag mitt första halvmarathon, förra veckan sprang jag mudrace och igårkväll sprang jag vårruset. För fyra år sedan då gick jag ut från avdelning 4a med orden:

”vi ses snart igen, du kommer inte att bli frisk”.

För fyra år sedan gick jag till postlådan fram och tillbaka från mina föräldrars hus. För fyra år sedan så var det vad jag klarade av och på något sätt hade jag funnit någon slags acceptans i det. Det var väl kanske så jag skulle få leva mitt liv, det jag skulle behöva vänja mig vid. Efter år av misshandel av min egna kropp så tänkte jag att jag inte kunde begära mer än så. Jag hade ju trots allt klarat mig.

Jag hade uppenbarligen funnit någon slags acceptans i något som inte ens behövde bli min verklighet, för min verklighet blev och är den raka motsatsen. Kanske handlade det om att jag under den tiden dagligen försökte intala mig själv om att ett ”sånt” liv skulle vara okej. Jag tror att jag fösökte hitta alla vägar till vara glad och lyckalig med det. Men det var inte jag, det är inte jag och jag insåg att jag inte hade klarat av att leva ett liv med att acceptera något som jag egentligen inte hade någon som helst acceptans till. Idag har jag den insikten och den fantastiska kroppen att tacka för att jag återigen kan göra det jag älsar allta mest, att träna!

/ Madelene – fordinegenskull

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *