Blogg

Till dig som kliver upp varje morgon med ångest

Till dig som kliver upp varje morgon med ångest och går och lägger dig igen med ännu mer ångest. Jag vet att du förmodligen har vant dig, att du har hittat ditt sätt att ta dig igenom den där dagen. Men den där dagen har förmodligen blivit till veckor, till månader och kanske till och med till år. Den tenderar till och med till att bli en vardag..

Sommaren var 2016 och de skulle bli en frisk sommar. Jag skulle få må bra, få vara lycklig. Men de psykiska sjukdomarna var tydligen inte klar med mig.. Dom tyckte tydligen inte att jag skulle må bra. Dom bjöd mig istället på mina mörkaste månader någonsin. Klockan ringde varje morgon, men jag var redan vaken. Det var samma visa varje morgon. Jag hade redan sovit dom där två timmarna, dom där två timmarna som jag tydligen skulle klara mig på. De psykiska sjukdomarna gav mig inte en minut till, inte ens en sekund till godo hade jag. Varje morgon väntade jag ändå av någon anledning på att den där signalen från mobilen skulle ringa, varje gång hoppades jag på att dom där två timmarna som jag hade lyckats sovit hade förändrat något. MEN dom hade inte det, allt var desamma varje jävla morgon i tre månaders tid.

Jag skriver inte det här av anledning att få uppmärksamhet eller att folk ska tycka synd om mig. Det var inte synd om mig, jag råkade bara vara en av dom som gång på gång råkade ut för att bli sjuk. Psykiskt sjuk. Men nu till varför jag delar med mig av det här. Psykisk ohälsa behöver inte synas, ingen kanske någonsin kommer ana eller tro på att du är sjuk. Du har förmodligen skapat något som döljer hur du egentligen mår och känner. Ibland medvetet, ibland omedvetet..

Det var nämligen så att jag varje morgon dom där tre månaderna klev upp ur sängen för att möta dagen. Dagen som oftast innebar någon form av träning, jobb och umgänge med nära och kära. Jag gjorde allt det där, varje dag. Det verkade förmodligen som att jag levde ett rätt så ”vanligt” liv.

Hur?
Det vet jag inte.
Glad?
Inte ett dugg glad, men skrattade det gjorde jag varje dag. Varje dag kom jag på jobbet med de största leendet på läpparna av alla mina arbetskamrater.
Full av energi?
Nej inte på något sätt, ändå kunde jag inte sitta still en sekund.
Matlust?
Nja inge vidare. Men åt gjorde jag, jag älskar mat i vanliga fall och anorexins resa hade lärt mig att jag var tvungen att äta oavsett.

Skulle jag vara sjuk? Jag som såg ut att leva ett ”vanligt” liv.
Det verkade förmodligen inte så och det är inte konstigt att folk runt om dig inte förstår. Men grejen är den att vi inte kan se den där insidan, den där insidan som hos så många är så förstörd. Och trots att jag inte försökte dölja något, så var jag på något sätt tvungen att hitta ett sätt att få min vardag att fungera. Det var förmodligen därför det inte syntes och de är förmodligen därför vi inte förstår allvaret i den psykiska ohälsan. Men det är på fullaste allvar, jag har upplevt den själv och den har till och med varit nära att ta livet ifrån mig.

Fan för psykiska ohälsa och vad den gör med människor..

/ Madelene, fordinegenskull

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *